Fannilindblom

5 dagar i Stockholm utan mina två största tryggheter i livet - Emil & min familj. Innan jag åkte va det sjukt mycket ångest jag har aldrig varit iväg så här länge och så långt bort med en grupp med människor som jag nästan inte känner efter att jag mått sådär dåligt. Jag har verkligen varit rädd för det här, trodde aldrig jag skulle klara av att göra nåt sånt igen.

Jag har lämnat min lilla trygga bubbla i Järpen och öppnat upp och berättat saker för en grupp med människor där jag tidigare inte kände speciellt många, jag har vågat berätta saker som Jag inte berättat för NÅN annan, inte ens för min familj eller för Emil. 

Jag har vågat göra saker jag trodde var omöjliga, saker som påminner om sånt jag inte kunde göra på grund av total ångest och rädsla när jag mådde som sämst, men jag bara gör det trots en puls som är på max så gör jag det! 

Jag har fått kämpa ganska mycket med att inte låta ångesten ta över utan bara lägga rösterna i huvet åt sidan och visa för mig själv att JAG KAN, jag kan, jag kan, jag kan, jag kan! & jag vågar! 

Det är stort för mig, och jag inser att jag har en lång väg kvar att gå innan jag kan säga att jag är "frisk", utan ångest, utan dåliga tankar och utan allt tungt jag har med mig. Men jag kan också säga att jag kommit en så sjukt lång bit påvägen och det har jag verkligen bevisat för mig själv nu! Det går inte att ge upp och jag är så glad att jag inte gjorde det trots att det ett tag i mitt liv kändes som att det inte längre fanns nåt att fortsätta kämpa för. Det finns de! Det finns så mycket att kämpa för o de tänker jag göra!!!!